Det här är ofogs sista notering. Om sisådär en vecka tags denna blog ned. De av er som vill spara någonting härifrån bör rappa på. Hädanefter hänvisas hit.

Dags att sluta en cirkel, den kanske viktigaste i mitt liv. Dags att bli en smula självbiografisk. Sommaren 1975 lämnade jag, då skäligen ung, för första gången hamn ombord på M/S Margaret Johnson, ett då sex år gammalt (blott fyra månader äldre än jag) 175 meter långt containerfartyg. Den gången skulle vi (mor, lillebror & jag) blott följa med till Harwich, medan de andra, alltså de som faktiskt arbetade ombord, skulle till Vancouver & vända - en trad som tog två månader. Men, & detta är kärnpunkten, det var då jag för första gången inte förstod utan sparkades i ögat av insikten att det finns en värld utanför den lilla trånga avkrok vi bor i. En värld full av saker att göra & upptäcka & icke i helvete att jag skall framleva mina dagar i den avkrok där jag av någon outgrundlig anledning har blivit placerad. Då bestämde jag mig för att lära mig ett nytt språk, valet föll givetvis på engelskan, som jag visste var ett spritt & gångbart språk. Så skedde & så blev engelskan mitt enda bra skolämne. Senare förstod jag att spanskan & arabiskan är de andra språk man behöver kunna. Vi gjorde två resor till med samma fartyg; till Australien sommaren 1977, under en av deras stora hamnarbetarmaskningsaktioner (vilket gjorde att resan tog längre tid än planerat, att jag missade de första veckorna av andra klass & att vi fick se en del av Sydney, Perth & Melbourne) & till USA sommaren 1982. Då klev vi av i Los Angeles, tillbringade några dagar där& tog bussen till San Francisco där vi fångade båten på tillbakavägen från Vancouver. Den åttonde oktober lämnar jag landet på enkel biljett, det är nog nu. Sverige har inte känts som ett hemland sedan 1975. Cirkeln sluts, jag hamnar på en spanskspråkig ö vars närmsta fastland är formellt arabiskspråkigt & min lyrik pratar hyfsad engelska

Min, om ingenting extremt oväntat inträffar, sista diktläsning i riket var en skäligen underlig historia. En handfull i publiken (inget konstigt i det klockan 12 en fredag), en kvart att förbruka, ingen sömn natten innan, kunde knappt stå upp utan att svaja betänkligt, kunde nästan läsa innantill, hade inte en susning om ifall någon hörde någonting av vad mikrofonen lämnade ifrån sig & hade inte en diktrad skriven sedan skarven mars/april (har övergivit svenskan som lyriskt språk), av det följer med obeveklig logik att om jag hade haft några exemplar av min gamla Fakir med mig hade jag kunnat sälja dem till ungefär tre fjärdedelar av publiken. Det säger någonting otäckt om tillståndet i den svenska lyriken & vidhängande diktläsningar

Lyckligtvis är Tomas Ekström en av dem som inger hopp om att till & med en sorts traditionellt berättande dikt kan svänga. Första gången jag såg omslaget till hans kommande diktsamling blev jag en aning skärrad: "vad fan har de nu ställt till med". Sedan slog det mig att det faktiskt kan fungera. Manuset tjuvläste jag i våras & säger härmed att det är en diktsamling som förtjänar en stor & uppmärksam publik.

Den 23 augusti fyllde ofog ett år. Oddsen är inte strålande att det blir en (missad) födelsedag till

Serums Mord Med Brandsläckare avlöpte så smärtfritt ett arrangemang kan förväntas avlöpa & igår kväll spelade Flogging Molly på Mölleplatsen. Malmöfestivalen är därmed konstnärligt avslutad. Bättre än Flogging Molly finns det ingenting på programmet som kan komma i närheten av att bli.

"No ball or chain or prison shall keep
We're the rebels of the sacred heart"

Några av de stora tidningarna har recenserat Beat! (red. Per Planhammar & Gunnar Harding). Jo, de tycker nog att den är schysst & så, men... Vi väntar på en läskunnig recension. Vi anar att vi väntar förgäves på den

KALLIGRAFI

Valentino Dog Och Monty Har Dött
den gamle e.e. cummings dog
fastän pound
inte dog il miglior fabbro
så gjorde eliot det
och jaime joyce, och don benito, blinda.

Och gide, respektabel med åren,
i studenthandböcker.
självaste brassens skall dö!
jesuskristus
dog minsann för någon tid sedan
ännu minns jag när bogart dog
césar vallejo har dött (han slog er
alla)
Carlos gardel dog
och leslie howard, under de där åren
var
Federico för mig bara en man som dog.
En lantbrukare som hette faulkner dog
(kafka, som inte kände mig, dog)
harlow dog
och Marilyn tog livet av sig.

Så sorgligt allt detta är.


Här är dikten jag lovade Purpurpetrus för ett tag sedan, det tog ett tag att leta upp min gamla tolkning av denna dikt av Pere Gimferrer. & så ser den inte ut som på boksidan (tack så jävla mycket, blogger) där den ligger utspridd som en gammal majakovskidikt. Nå, Pedro José Gimferrer, som han egentligen heter, föddes 1945 i Barcelona & lever & verkar, såvitt jag vet, alltjämt i Katalonien. Den här dikten skrev han dagen då Montgomery Clift (första radens Monty) dog & publicerade i en tidskrift. Senare trycktes den i en utökad nyutgåva av hans andra diktsamling Arde el Mar, i original utgiven 1966, som gavs ut i pocket (Ed. Catedra - Colección Letras Hispanicas, 1997), med en bortåt hundra sidor lång & olidlig introduktionsessä av någon akademisk halvfigur. Det är en ganska vackert formgiven volym (flera av utgåvorna i den serien är det) som innehåller en hel del skön dikt. Några år & ett par diktsamlingar senare, 1970, bytte han litterärt språk från kastiljanska till katalanska

Samanthi Kahn - ordAnna Nordquist - bild
Andreas Soneryd - ord
Kristian Svensson - ord & musik